Ja som jag vet är de nog rättså många som vill veta vad som hänt.
Och just nu skiter jag i vad folk tycker om att jag kanske inte borde skriva de
här eller inte, jag känner att jag måste skriva av mig just nu.
Okej som många säkert vet så kan jag börja med att gå rakt på sak
och berätta att igår berättade mina föreldrar att de skulle skiljas.


Jag är uppväxt med er, jag har levt hela mitt liv med er, jag har delat
så mycket minnen med er, de är ni som ALLTID ställt upp till 100% varje
gång de har hänt något. Allt från att man rammlat med cyckel och fått
ett litet skrapsår så fanns ni där direkt och satt på ett plåster och sa att
de skulle bra till att de blev lite större problem med pojkvänner & vänner
fanns ni också alltid där och sa att dom inte var värd en, eller gav en tips
eller försökte göra allt för att de skulle bli bättre.
Sen är de klart att ni kommer finnas kvar och ställa upp för en nu också
men aldrig mer .. tillsammans.
De här känns förjävligt.
Så fort jag går utanför dörren håller jag tårarna inombords,fejkar ett smile, försöker inte
visa så mycket på insidan , men sen när man kommer hem känner vibbarna av
att INGENTING är som vanligt, alla är på dåligt humör , tårar & ilska,
då rinner tårarna direkt ner för kinden, men jag försöker vara diskret.
De är så otroligt sårgligt att se de man älskar mest av allt på denna jord må
så dåligt som de gör, de är hemskt.
Men de värsta är att jag inte kan göra något åt de heller.

Men de värsta är att tänka på ALLA minnen vi delar tillsammans,
Julafton,Födelsedagar,Midsommrarna,Båten,Semster och allt sånt där
att tänka tillbacks på de är så .. hemskt.
Och de blir inte bättre när man tänker på att de nu inte kommer
bli några fler minnen med "familjen zielfeldt".

Vi kommer fira våran sista jul tillsammans och de kommer bara kännas
så .. F E L. De kommer vara så dålig stämmning, alla kommer fejka ett smile, fejka
ett garv, fejka sin lycka. För vi alla vet ändå inombords att ingenting är som vanligt,
Ingenting är som de borde egentligen.
De ända jag kommer sitta och tänka på är iallafall att de här faktiskt är våran ..
SISTA JUL VI FIRAR TILLSAMMANS , SOM EN .. familj.
Fyfan ...
Och jag tycker så otroligt synd om både mamma&pappa.
Både om mamma som är helt förkrossad och verkligen inte
vill lämna pappa, men även om pappa som också är
helt förkrossad för att de här är de värsta han gjort i sitt liv,
att såra någon. Men han kan  även inte styra över sina känslor.

Jag orkar snart inte gråta mer .. Och de här är ändå bara andra dagen..
Jag vill inte ens tänka på framtiden just nu. Jag orkar inte ens tänka på den.

Nu när jag suttit och skrivit och tänkt på allt de här
har jag förstott att de aldrig kommer bli några mer
minnen med den här familjen.

De här är slutet på den här familjen.